Vårt fantastiska yrväder

Vägen från dysfunktion till funktion

I hela sitt liv har T varit ett charmerande högenergiskt yrväder. Vi visste och kände någonstans långt där inne att detta var mer än det ”normala”

Demolering, konflikter och total oförståelse tillhörde vardagen. Vi lärde oss handskas med det vardagliga och samtidigt lärde vi oss att ducka för omgivningens tyckande och åsikter. Vi hade nog med att hålla ihop familjen och hålla oss flytande.

Med min pedagogiska bakgrund hittade vi på egen hand en del strategier som underlättade vardagen. Vi insåg att vi var tvungna att förbereda T när det var förändringar på gång, vi försökte vara så tydliga vi bara kunde och vi satte fasta rutiner för honom. Men detta var ingen picknik för oss. Toppar och dalar av glädje och förtvivlan.

Vi ville så gärna ha hjälp men när vi pratade med människor i vår omgivning, fick vi hör att det var inget utöver det vanliga och att de hade det likadant. Holy shit, vad är det för fel vi gör?  Vi kan knappt hantera detta och för andra är det normalt? Mitt i allt detta stod T, med ett godståg rusandes genom kroppen och hur han än vände och vred på sig blev allting fel.

När han började F-klassen hade vi redan vanan inne med att sitta i ”klagomöten”. Som tur är fick han en lärare som förstod. Men tyvärr lindrade det inte smällen som var F-klass. T sparkade bakut totalt. Antigen skärmade av sig under lektionstid eller så härjade han rundor. Fick han sitta 1 mot 1 så fungerade det ett tag.  Raster och fritids gick hyfsat bra med besvären började hopa sig. T är så inne i sitt och 15 steg före sina kamrater att han inte ser vad som händer i nuet eller läsa av situationer. Att kompisarna inte vill eller inte tycker att något är kul, ser inte T. Detta skapar konflikter som T inte förstår, han har ju bara lekt med sina kompisar, han ser inte att de har gått ifrån gråtandes. Med hjälp av läraren fick vi igång en utredning som tyvärr blev ofullständig av olika anledningar.

T fortsätter med sin skolgång och anpassningar görs i ett försök att få med honom på lektionerna. Blev det för rastlöst fick han springa ett par rundor runt skolan så att han klarade av att sitta stilla ett tag till. En egen lärare, egen dator men ändå fungerade det inte. Konflikterna avlöste varandra och nästan dagligen satt vi och pratade med lärare och fritidspersonal om allt som blivit fel under dagen. Till slut ville jag och min man inte gå till skolan, det var för mycket negativitet. I all denna röra och förtvivlan finns T och på något sätt är han ändå positiv till sin skola. En av hans lärare sa en gång-”hade jag haft en sådan dag på mitt arbete som T har haft idag hade jag aldrig gått tillbaka”. Nästkommande dag hoppade T hoppsasteg till skolan med ett leende från öra till öra.

Någonstans har det varit hans räddning. Att kunna stänga av och gå in i sin bubbla och ladda om. Att inte förstå och se kaoset och de sårade känslorna i hans omgivning. De tillfällen när han har insett vad som har hänt så mår han väldigt dåligt. Var sak har sin plats, det dåliga som händer på lektionen stannar där och han tar nya tag inför nästa utmaning, rasten.

Åren gick i alla fall och vi hittade strategier även i skolan. Vi tröttnade på de dagliga samtalen, de tärde på oss alla och de var samma visa hela tiden. Vi började med tummen upp/ner. Samtalen sparades till när det var något riktigt allvarligt.

Under dessa år var det få kompisar hemma hos oss. De som kom var där 2 gånger samtidigt, både första och sista. T vill så gärna men han klarar inte ut det sociala.

När T började 3an klarade vi inte av det längre. Skolan hanterade dagarna och hemma blev det bara värre och värre. Vi gick till vår barnläkare och bad honom lyssna på oss och prata med T. Samtidigt kommer även skolan till en punkt där de inser att det inte är en hållbar situation. Detta resulterade i att en remiss skickades till BUP och vi bokades in på ett möte J

Mötet går bra och de tycker att alla kriterier för att dra igång en utredning finns. Detta var starten på en lång och dyster väntan. I denna period hade T en av sina djupaste dippar. Konflikterna och tårarna avlöste varandra. Mitt i allt detta hittar vi vårt drömhus i en annan kommun. Vi pratade med T och gick igenom fördelarna med att byta skola. Tänk att får börja på ny kula. De nya kompisarna vet inte vad som har hänt innan, den nya skolan vet inte vad som har hänt. Detta blir en nystart, ett blankt blad som vi kan fylla med vad vi vill.

Det går bra att byta skola. Den nya fick en rejäl genomgång av den gamla och inget lämnades åt slumpen. Rent akademiskt ligger T efter och har stora luckor i sin kunskap. Han är fortfarande inte med på lektionerna och är han med så är han inte närvarande. Men men, lärarna gör så gott de kan med de resurserna de har att tillgå. En bit in på vårterminen i 4an kommer utredningen igång med en skräckblandad förtjusning. T är helt med på vad vi ska göra. Han brukar beskriva det som om att det är en bomb som exploderar i huvudet. Så det är därför vi är på BUP, för att hitta ett sätt att desarmera bomben. Han hoppsastegar in med ett leende från öra till öra.

Vårt liv fylldes än en gång med ångest. Tänk om det var något? Tänk om det inte var något? Oj vad våra tankar spelade oss spratt och känslorna kastades fram och tillbaka. Så var vi framme vid slutet, eller början, hur man nu vill se på det. Vi blev kallade till BUP på ett 2 timmars överlämningsmöte. Först hade vi en timme med psykologen och sen var skolan inbjuden den andra timmen. Vår del påbörjades och vi fick berättat för oss hur utredningen hade gått och sen fick vi resultatet.

Grav ADHD av kombinerad typ.

Mitt kära hjärta. Alla dessa krav som har ställts framför dig som du aldrig har haft en chans att leva upp till, hjärtat brister.

In kommer sedan skolan med full styrka och kraft. Lärare, speciallärare, en resurs och en till som jag inte vet titeln på, med det var något bra i alla fall. Dom tar emot beskedet och stöttar till 1000%. Redan dagen efter hade T sin egen lärare och ett eget schema. I skolan börjar det bli bättre men svårigheterna kvarstår.

Vi i familjen blev kallade till en föräldrautbildning där vi får träffa föräldrar som är i samma sits som oss. Åh herre gud va skönt det var att träffa folk som verkligen förstod, vi är inte ensamma J Vi lärde oss mycket. Mycket har vi gjort rätt, mycket har vi gjort fel. Det är en befrielse som är blandad med ångest, det är så svårt att förklara. Efter varje pollett som trillar ner vet jag vad jag har gjort fel och hur det har skadat honom och försatt honom i orimliga situationer.

På kursen lär vi oss en massa om strategier och tankesätt. Vissa saker sattes i bruk, vissa saker var redan i bruk och vissa saker plockades bort. Kursen avslutades med en stor puck, medicinering. Jag ställer mig positiv och min man är inte det. Efter att ha vänt och vridit på resonemangen ta vi våra egna åsikter och lägger dom åt sidan. Vi enas om att lyssna på läkaren och utgå från det viktigaste, att T ska vara fungerande och välmående. Det slutar med att T får medicin. Han börjar med en liten dos som han tar hemma på morgonen. När han kom hem från skolan den dagen var han överlycklig, – Jag vill alltid ha den pillan! Han förklarade att han hade varit lugn i kroppen, att det inte kröp längre.

Resan som denna pojk sedan gör är helt otrolig och jag blir tårögd när jag tänker på det. Rent skolmässigt har han kämpat på. När han fick sin diagnos hade han i princip inte tagit in något lärande sedan 1-2 klass. Han går nu i 5an och har tagit igen så himla mycket. I Engelska ligger han i framkant, matten och svenskan släpar lite, men som sent som förra veckan fick vi till oss att de kommer lägga på mer krut på det nu, han är redo. Vet ni vad? Det mötet var helt utan negativa saker. Det vara bara beröm och prat om hur bra det går. Lärarna är superbra och möter upp T där han är den dagen och anpassar dagen efter förmåga.

I skolan har han nu kamrater som han vill vara med och som vill vara med honom. Det värmer hjärtat.

Hemma fungerar saker bra och ibland mindre bra. Men vi lever ett helt annat liv nu jämfört med innan och vi hanterar saker på ett annat sätt. Det finns med kraft att hantera dipparna och mer kunskap som gör att dipparna inte blir lika djupa. T har nu fått en relation med sin lillebror, något som de inte hade innan.  En morgon när jag kom upp på morgonen satt de tillsammans och byggde lego vid bordet. Helt otroligt. T satt ner, läste en instruktion, gjorde som det stod i instruktionen och guidade sin bror. Där blev mitt öga lite blött. Lika så när vi var på Bakken i somras, T gick iväg, hand i hand med sin lillebror för att åka karuseller tillsammans. Jag blir salig på många olika plan. För min och min mans skull, att slippa dessa konflikter och ångest. För lillebrors skull, som nu har en storebror som ser honom. Men framför allt för Ts skull. Denna tid med alla motgångar, att se hur han har valt att handskas med det och hur han har kunnat göra det med sin charm och positivitet i behåll.

När vi var på BUP sa psykologen att en av Ts största styrkor är att han är en glad och positiv kille, lätt att tycka om och charmerande. Många som har de tufft vänder taggarna utåt och mår jättedåligt inombords. Vi ska nog vara tacksamma att T valde att demolera saker istället för sig själv.

Det känns som vi har kommit en bit på vägen, men vi är bara i början. Vi har diagnosen, strategierna och medicinen. Nu ska vi hitta en balans som tar T genom livet med samma förutsättningar som sina kamrater.

Mitt kära hjärta.

Du är min hjälte och jag är så himla stolt över vad du har åstadkommit fram till nu.

Det kommer att gå bra för dig, för du är du

och du är fantastisk.

 

Fotnot: Pernilla Lind är anställd som Verksamhetsadministratör på Assistanspoolen. Vi är oerhört stolta över henne och glada över förmånen att få ha henne hos oss 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *